Ord, musik, lätta tankar och djupa funderingar, drömmar, jag har existerat sedan nittonhundra-nittiofem. Är stolt följare av Invisible Childrens arbete. älskar att leva.
någon sorts sammanfattning av allt som flimrar förbi (Söker ett vindskydd, stormen är du)
Nu är det så att jag har tröttnat totalt på i princip femtio procent av allt som möter mig varje dag.
Exempel: I. meningslös diskussion efter meningslös diskussion med människor som aldrig vill försöka se de brister som finns med det vi kallar "vardag" (folk blir så rädda varje gång jag nämner ordet samhällskonstruktion), II. när människor står och predikar om sin goda, källkritiserande förmåga för att sedan falla för propagandabilder vars 'dolda' budskap är att få tittaren att tro att det finns en tydlig koppling mellan invandrare och våldtäcktsbrott (det finns det inte), III. Nå, den första punkten innefattar i princip allt. Okej, så, det som egentligen tröttar ut mig är väl egentligen att, jo: folk går runt och blundar.
Så här:
- Arton (av 22) personer säger att de sett någon som blivit diskriminerad på grund av sin könstillhörighet eller själva blivit det. Tretton av dessa vill se en förändring.
- Det finns en reklambild någonstans i vårt hus (kanske publicerar jag den här efteråt om jag hittar den) som säger "skönhet för kvinnor och män." Jag undrar; vad händer med de andra? de människor som inte är bekväma med att stänga in sig själv i dessa normativa könsrollsmappar?
- Samhällslektionen inleds med att vi diskuterar varför skadliga ideal i media är någonting negativt och någon säger naivt men fullkomligt allvarligt att "det är ingenting att bry sig om, de tvingar ju faktiskt ingen att se ut som i reklamen".
- Samtligt innehåll på www.saljgrejmedtjej.se som en kär vän till mig nyligen visade mig, som är ett resultat av tanken att allt säljer som smör i solsken om en irrelevant kvinna (fungerar även med unga flickor) kommer med i bild (så länge de är smala och/eller lättklädda, annars kan det vara).
- Att fråga någon vad denna tror om varför människor särbehandlas/diskrimineras pga sexuell läggning och få svaret "För det känns liksom konstigt att umgås med gaypersoner."
- I likabehandlingsplanen i min skola står det att ingen får bli kallad bög, för det sårar folk. Då måste jag stanna upp och tänka: sedan när är ordet bög värre än någonting annat? Sen när är bög en förolämpning? (Och här finns ännu en intressant sak: varenda gång jag tagit upp detta med människor jag känner har varenda en sagt att bög ju blivit ett skällsord och därför står med där, som om det bara för att det är vardagsmat är helt ok? Det är det inte??) Min skola (och säkerligen flera andra skolor i vårt avlånga land) vill att alla ska behandlas lika, så ingen får bli kallad en synonym för homosexuell för det är inte snällt. Nähä. Ska jag vara ärlig: det skulle inte röra mig ett dugg om någon kallade mig bög oavsett vilken sexuell läggning jag skulle råka ha. Det spelar mig liksom ingen roll för jag tycker inte att en sexuell läggning är bättre eller sämre än någon annan. [P.S, min samhällslärare sa att vi elever varje läsår har rätt att ge synpunkter på likabehandlingsplanens innehåll, och den där punkten om 'bög' ska bort. jag. orkar. inte. se. den. varje. gång. jag. går. in. i. ett. klassrum. punkt.]
- Feminism = rörelse för att göra det jämställt mellan alla, dvs inte ett försök att trycka ner alla män världen över. Feminism är inte heller en rörelse för att sätta kvinnor högre upp än män eller på något sätt skapa ojämställdhet, utan precis som nämnt är det ett arbete för jämställdhet. Vilket innebär att ja, feminism gynnar även män. Och alla dem som inte kan/vill/känner något behov av att, som tidigare nämnt, stänga in sig själva i smala, normativa könsrollsmappar.
- Kommunen jag bor i har tackat nej till ett arbete att förebygga drogmissbruk och droghandel här, för att de inte anser att vår kommun har den sortens brist. Vi är ju trots allt bara en liten kommun med lågt invandrarantal där allt är frid och fröjd och nej då, inte säljs de droger här, nehejdå. Nej tack, inget förebyggande arbete här inte, det går fint.
- Vi skulle under en lektion ta upp problem som finns i vår samtid/nutid/kring vår generation, och jag hör elever viska om problemet med att så många kvinnor bär någon form av slöja/burka.
- Den ständiga, påtagliga tvåsamhetsnormen. Om jag en dag skulle börja längta efter någon att ha ett förhållande med så visst, då får det väl bli så, men om det fortsätter som det är just för tillfället med att jag inte längtar efter en enda människa att ha alldeles nära på ett sätt jag inte är med mina kära vänner, så vill jag att det ska vara okej också. vilket det är för mig.
Och slutligen:
- Jag förstår inte, och kanske kommer jag aldrig förstå, hur människor kan bli så otroligt provocerade av människor som bryter normen. och detta gäller vilken norm som helst, egentligen, det kvittar: människor. provoceras. ständigt. och jag förstår verkligen inte. Är det så extremt hemskt om jag väljer att inte göra/vara/tycka/tänka/säga/agera/känna si eller så? Är det så farligt om jag går runt och är som jag är och umgås med vilka jag vill eller umgås bara med mig själv eller lyssnar på vad jag vill eller läser vad jag vill eller tycker om vad jag vill eller blir upprörd av vad jag nu blir upprörd över eller ser ut som jag gör eller är precis hur jag vill, oavsett om det följer någon norm eller inte? Är det ok? Ja, det får det då vara.
Så, vad gör jag? Jag läser texter av Liv Strömquist och Nanna Johansson (lyssna här) och några andra kloka människor. tjo. jag har lärt mig att tycka om ensamheten lite mer på riktigt, fast nej, jag kan inte ljuga och säga att den aldrig, aldrig skaver för det gör den. den skaver bitvis men det gör inte lika ont och känns inte lika ofta. Jag fyller min skrivbok med allt fler ord under trassliga stunder och jag kanske visar er lite fler texter snart. och ja, jag försöker att ta hand om mig så gott det går. och det går faktiskt. så ni slipper oroa er osv, fina vänner. musik: Markus Krunegård – Lev som en gris dö som en hund
jag är både arg och någonting bättre än så. björkar som guld i solen och någon som säger att det inte finns förtryck i det här jvla landet. någon viskar om så kallade jobbiga feminister och vårvindarnas sus överröstar allt. jag pluggar, därav att jag skriver så sällan, läser om språkligt förtryck, språkvetenskap och olika språkhypoteser, mellankrigstiden och inflationskrisen, imperialism och kolonialism. det är okej att vara trött. trött efter att igår vakna ensam efter första natten på länge, inse att rummet är tomt ljudet är tomt jag är tömd på känslor tömd på allt.
i fredags kom jag till stockholm och allra främst till anna. varje natt, morgon och luften däremellan var liksom uppbyggd på trygghet. har fått andas hav på närmre håll än här, har fått bygga drömmar över stigar och mellan träden utan att behöva sluta ögonen. fem dagar som försvann någonstans och jag försöker för mitt liv att få tillbaka dem, trots att vardagen redan försökt återfå sin plats. om mindre än en månad ser jag Kent och det fyller mig till bredden när så mycket annat känns falskt och fult. om jag kunde skulle jag beskriva varje ögonblick jag upplevde när jag inte var hemma, men jag antar att det inte riktigt går och förresten hittar jag inte orden. (tack. för precis allt.)
är trött på mig själv och mycket runtom men himlen är vacker så det blir väl plus minus noll.
och jag försöker, försöker och försöker igen, och kanske kan det fungera tillslut. fortsätter åt samma håll som innan men känner inte av hastigheten, bara fortsätter. bort från fula illusioner i huvudet. bort från allt som skaver, bort från det felplacerade. varsomhelst men inte just där. inte så nära.
märker att fler ler äkta nu, fler lägger en arm om min rygg eller lägger en hand där min axel blir till hals.
kanske slutar längtan värka snart.
//Fjodor Dostojevskij må förresten vara en av de mest geniala (publicerade) författare jag känner till. var bara tvungen att få det sagt. vi kan avsluta här. lev väl tills vidare.//
ikväll har varit en sådan kväll då allting är jag-kan-inte-sluta-le-nu och mest av allt tryggt och sådär varmt i magen. även fast (eller kanske just för att) det lär komma dagar då allting trasslar in mig, så sparar jag det här nu. trygghetesglädjen.
◊ fick i onsdags höra från skolbiblioteket att jag vunnit deras skrivtävling, idag var det prisutdelning med människor som strålade mot mig och jag är äntligen stolt
◊ på vägen hem finns en korsning där en av vägarna leder till havet, som gör det så lätt att försvinna när jag vill andas lättare än innanför dessa fyra väggar
◊ saltvatten i handflatorna och vågor mot fingrarna
◊ inom fyra dagar kommer jag befinna mig hos en av de finaste människorna i världen, och då har Kent släppt album
◊ när människor jag inte känner behandlar mig som vänner och saker för en gångs skull verkar genuint
◊ mossa som breder ut sig över hustak
◊ min syster, som inte behöver någon ytterligare beskrivning än så för hon är så bra som bara hon kan vara
◊ det finns vänner som är så oerhört bra, och som inte bor längre bort än att vi kan ses i princip varje dag, gör det lite mindre ont att ha de flesta vänner på distans
◊ "du är som lilla my, fast snäll"
◊ häromdagen cyklade jag för första gången i vår, vilket är ungefär den bästa känslan någonsin
◊ musikdiskussioner med min far och lyssna på något av det finaste han vet med slutna ögon längs landsvägarna
◊er. ni som ständigt ger mig sanningar i form av ord och bara får mig att lysa när det behövs som mest
◊ de senaste kvällarna och någon enstaka morgon har det regnat, så när jag lämnar huset känns allting just sådär lättande och tryggt som vårregn får mig att känna
allting rör sig i fel hastighet, kommer somna hemma ikväll och vakna hemma imorgon och mitt rum är en stabil punkt. tack snälla väggar fönster tak golv säng. sömnbrist slår omkull mitt huvud ännu en natt och trots det fyller jag tiden med någonting, det kvittar nästan vad. anna fyllde mig hel på trygghet, äkta leenden och att-sitta-och-fundera-och-inte-fundera-och-må-bra i några timmar i göteborg idag och det var så fint att jag bara åh. som att dricka nåt varmt för att laga en trasig hals.
hittade regnmoln efter regnmoln i Frankrike, fastnade nog nånstans i dem. kan väl sammanfattas med att
I; slås av regndoften mot huden och stanna upp för att se sig själv reflekteras i den fuktiga, grå asfalten
II; gå längs en främmande gata utan att stanna utan bara runda gatuhörn efter gatuhörn under ett för litet paraply med min syster och äta hallon och tänka att livet fungerar alltid sålänge det finns regn och hallon och systerskap
III; frysa om armarna och längta fruktansvärt till människor långt bort trots allt runt omkring
och jag vill till någonting, någonting som inte finns här men jag vet att vart jag än går finns det inte till hands. förvirrar mig och vill ha självklarheter när allting snurrar och jag vacklar omkring i någonting jag inte riktigt känner igen men känner igen allt för väl ändå. trasslet lär trasslas upp snart och jag inväntar allt utom det där. räddades tidigare ur inbillad febervärme av detta som kan vara något av det finaste jag sett, på riktigt.
om det gick att häfta fast en del av hjärtat någonstans, skulle jag gjort det här,
precis där den där grenen tar slut för precis där tar en av de mysigaste platser jag sett vid. åh! om ni sett den, skulle ni förstå. använder sällan utropstecken men denna plats förtjänar verkligen ett. platsen ifråga är en bokhandel, som vid första anblicken är en liten bokhandel men som sedan växer sig lite större med skrymslen och vrår och undangömda hyllor lite här och var med allt från litterära klassiker till nyare pocketböcker och mitt bland olikfärgade hyllor och ojämna golv fanns en trappa som ledde till en andra våning, en övervåning som var så fin att jag sällan sett något finare. kommer aldrig kunna förklara hur hel jag blev av barnböckerna jag glömt men som stod där i hyllorna längst fram i sina gamla, för länge sedan utgivna format, av det låga taket som gjorde att jag fick ducka när jag gick över en tröskel (om du inte träffat mig: jag är inte särskilt lång), trevliga hörn med fåtöljer med läsande människor i, en bild på muminpappan precis där taket och väggen möttes och, nästan allra tryggast, platsen där det blev snedtak och det fanns ett draperi, och drog jag undan draperiet fanns där en gammal stol vid ett lågt bord med en skrivmaskin och över hela bordsytan låg små lappar som folk skrivit på alla möjliga språk och på väggen därinne fanns ännu fler lappar och små bilder och ord och skrivmaskinsbokstäver överallt och därinne, precis därinne häftade jag upp mig själv
de brister tidigare och tidigare, isarna // fåglarna flyttar längre norrut varje år
såhär i april har jag nog inte så mycket att säga, men. vill få ut någonting här. även småsaker som att Mumford & Sons fyller mitt rum, och att jag vill lägga armarna runt hela världen för jag saknar så många samtidigt. med torsdagen kom regnet jag längtat efter, sköljde upp över mig och jag drog till en hamn jag aldrig sett, satte mig längst ut och andades in luften med trasiga lungor som väntat för länge. det blev okej. jag blev okej. älskade regn.
(du skakade samman och jag höll om din hand, och på något sätt krympte du mot min hud.)
har Emil Jensens musik i huvudet och tankarna kretsar kring allting, allt som saknar relevans och betydelse, allt. det står 19 i bläck på min hud och jag fortsätter räkna ner mot noll, mot slutet av april. imorgon flyger jag söderut till Frankrike, och det lär bli vackert. behöver det där, behöver någonting som distraherar och fyller mig med någonting nytt, vill inte ha samma tankar etsandes fast innanför hjärnans väggar. idag har bestått av att leta broderitråd i ett skåp och sticka mig på nålar, få en kavaj av mor, hitta en ask fylld av foton från förr och önska att jag var någonting annat för en stund. även fast jag mest vill vara mig.
(luften sprakar tyst och jag minns hur du sa att Om de slåss mot dig, ska jag slåss för dig, alltid.)
gårdagen blev trygg när min bror var här några timmar och jag diskuterade stjärnor, månljus och teleskop med en faster som alltid förvånar mig. vi insåg att hon borde flytta någonstans dit stjärnorna alltid når, där gatulampornas sken inte lyser lika påträngande, någonstans där allt är tyst och stilla och hon skulle kunna gå ut i natten och titta genom sitt teleskop och begrunda allting hon inte begrundat tidigare. jag fantiserar om att flytta någon sådan stans en dag.
(och det räddar att veta att du kommer somna mot min arm på nytt,
det finns inga knutna nävar att stoppa nu, och jag
är beredd att fortsätta såhär)
för övrigt: går jag runt i min skönaste skjorta, broderar jag snusmumriken, har jag sett fem filmer inom loppet av två dar, längtar jag framåt, får jag träffa en trygg vän när jag återvänder hit igen nästa vecka, lyssnar jag på musik under större delen av min vakna tid. distanskramar.
